Gravid i 9e månaden och separerar, missar kanske förlossning och första tiden
Hej pappor,
Jag och min sambo (nu ex-sambo) väntar barn och är i 9:e månaden. Vi har haft en turbulent relation med mycket bråk, ofta kopplat till hennes temperament och att jag sätter gränser för vad jag orkar med och därmed är självisk, enligt henne. Under graviditeten har konflikterna blivit återkommande och påverkat både vår vardag och förberedelser för barnet.
Nu har hon flyttat ut. Jag har försökt försonas, men hon tycker att jag bara varit elak, även om vi båda sagt saker som vi ångrar. Hon säger att hon vill egentligen ha mitt stöd vid förlossningen, men samtidigt att hon nu inte vet om det känns rätt för henne. Jag känner mig utanför, särskilt med tanke på att hon bor hos sin familj och kommer bo där ett tag efter födseln med, och jag riskerar att stå vid sidan av i barnets liv.
I hela dispyten har det varit mycket pajkastning ifrån båda sidor. Jag har dock försökt ge efter och säga att jag är villig att göra den förändring hon önskar se av mig. (Att jag inte ska vara självisk då) Samtidigt hör jag ingenting om att hon vill göra något åt sina saker eller att hon har en del i allt. Däremot har jag hört att hon har berättat det för andra, men i bråken som varit senaste veckorna har hon inte erkänt det en enda gång. Vilket gjort att jag känner mig överkörd.
Jag vet inte vad jag ska göra. Har någon annan gjort slut såhär sent eller nästan gjort slut såhär sent i en graviditet? Jag misstänker också att hon har extrem oro inför förlossningen, som såklart blivit ännu värre nu när hon känner att hon behöver göra det ensam..
Kommentarer
Tänk på att hålla god ton. Vi läser allt innan det publiceras. Meddelanden eller stycken/delar av meddelanden med detaljer såsom hela namn, kontaktvägar eller annat, till exempel namn på skola, kommer att raderas.
1 jan 2025
0
Jag och min sambo separerade ungefär samtidigt som vi fick veta att hon var gravid. Vi har inte samma turbulenta relation men det finns saker vi har olika syn på, och det är svårare att komma överens med ett ex.
Vi har tagit hjälp av familjecentralen för samarbetssamtal, det har varit värdefullt. Vi har också träffat en barnpsykolog för att prata om hur vi ska tänka runt vår son. Att ha en tredjepart med som tydligt utgår från barnets bästa är värdefullt och har hjälpt oss. För det mesta kan vi prata, men om vi når en punkt med låsta positioner (t.ex. nyligen om när det är lämpligt att börja förskolan) så har det varit bra att ha verktyg som hjälper.
Sen måste jag vara ärlig och säga att första månaderna så var det jag som anpassade mig, och så tror jag det ofta behöver vara. Om ni ammar, om det var en tuff förlossning, då får man ställa upp med den tid och energi man har, på de villkor mamma sätter.
Jag spenderade första två veckorna sovandes på en soffa, ofta med en bebis i armarna, i hennes hem. Förhöll mig till hennes mående och hur hon ville ha det. Mina krav och förväntningar har sedan växt med honom, nu har vi uppdelat 50/50, vi har planer för när han ska börja förskolan, osv. Men det tar mycket samtal och kompromiss, för att hitta en gemensam väg framåt.
En viktig sak att veta är att om ni inte är gifta då behöver du ansöka om faderskap när han är född. Och ni behöver båda skriver under för delad vårdnad, det är bäst att ha det så från början oavsett hur ni tänker er boende situationen första månaderna.
14 dec 2024
1
Känner med dig. Har själv separerat. Dock separerade vi efter det andra barnet var fyra och är inte osams. Var lite turbulent i början men inte längre och är inte singel längre häller.
Det jag tänker är att gravida kvinnor blir annorlunda när de är det, mycket som händer i dem ju. Undrar om ni bråkar mer nu än innan och det är inget gott tecken att ni bråkar nu för första tiden med en bebis är inte lätt då tålamod med förlorad sömn är påfrestande. Och har hon bestämt sig för att det inte ska fungera mellan er så blir det nog så då kvinnor har den fördelen att de bär och ammar barnet och mer eller mindre kan bestämma vem som tar hand om den.
Istället för att bråka er fram till någon lösning så måste det pratas lungt. Mitt förslag är att prata tills någon av er blir arg eller irriterad och sluta där för att sedan fortsätta när ni lugnat er och bryta när någon blir arg eller irriterad. Fortsätta så tills ni kommit till hur ni vill göra. För vill ni ha något sagt så kommer ni bli tvungna att hålla er lugna.
Nu vet ju inte jag om det är någon speciell händelse eller inte men kommunikation är lösningen. Bara att bestämma hur ni ska göra för barnets skull är det som betyder något.
13 dec 2024
2
Otroligt svårt och jobbigt. Att vänta barn är väldigt omtumlande i sig och denna situation låter ju väldigt jobbig. Det är en stor livsförändring som sker och mycket oro, tankar och känslor som kommer upp till ytan. Men samtidigt låter det hoppfullt att ni båda jobbar aktivt med er relation och dessa utmaningar. Du verkar också vara väldigt mån om att detta ska bli bra och det är bara att fortsätta kämpa på. Glöm inte att det finns hjälp att få, parterapi är såklart något som kan vara bra men glöm inte att du också behöver ta hand om dig själv så du orkar med detta. Det finns snabb och enkel hjälp att få via vårdcentralen och säkert via MVC också om du ställer frågan.
9 dec 2024
1
Låter som ett väldigt tufft läge för dig, att ha en sådan starkt positiv livshändelse på gång samtidigt som det också blir något oerhört negativt. Har själv inte samma erfarenheter som dig alls utan känner bara mest hur jobbig din situation måste vara, att det som borde vara en enande händelse för er som par verkar sluta i separation. Vet inte om du(eller ni) ska försöka frysa er relation på något sätt och fokusera på förlossningen, om det går. Det låter ändå som att hon kanske är öppen för det om ni kan hitta en grund att stå på åtminstone för tillfället, bara för att försöka maxa upplevelsen med förlossningen för er båda. Utifrån det du skriver så kanske inte det är så himla enkelt men försöker bara tänka högt och hitta några trådar att dra i...
Kanske kunde någon form av parterapi vara aktuellt om det inte är för sent? Dock är väl förlossningen när som så din sambo har väl all fokus på det som komma skall i den vägen så det är nog kanske inte ens möjligt i nuläget.
Oerhört svårt läge, har svårt att hitta något peppande att säga mer än att jag känner med dig. <3