Det kan vara svårt att uttrycka vad du behöver när du upplever en kris – särskilt om du själv inte riktigt vet vad dina behov är. En kris kan förvärras om du inte möts av en förstående omgivning som förstår hur allvarlig din kris är. Det kan leda till känslor av skam och skuld. Att andra visar oro för dig av omtanke kan också förvärra din egen oro. Var i så fall ärlig med det och berätta vad du behöver. Ofta är det att någon lyssnar och bekräftar dig.

Om du inte känner dig förstådd och tycker det är svårt att prata med de i din närhet behöver du hitta ett sammanhang där människor förstår och bekräftar dig. Det kan vara organisationer för människor som upplevt eller upplever vissa typer av kriser, samtalsgrupper eller grupper och forum på nätet.

Att vara ledsen eller tycka att livet är jobbigt ibland är naturligt. En kris är något annat och kan ibland göra att du behöver söka vård, till exempel om du misstänker att du drabbats av en depression, har posttraumatisk stress eller om dina besvär hindrar dig från att leva ett fungerande liv och vara en fungerande förälder. Om du mår mycket dåligt eller har tankar på att skada dig själv måste du söka vård direkt! Även religiösa samfund brukar ha stor erfarenhet av att hjälpa till vid kris, till exempel med sorgegrupper. Du behöver inte vara troende för att söka kontakt hos dem.

Även om det känns svårt är det viktigt att försöka hålla i de rutiner som fungerade för dig innan krisen, särskilt som förälder. Det kan hjälpa dig att ta dig vidare och att förhindra dominoeffekter där saker som du behöver ta tag i blir liggande och försvårar för dig längre fram. Ät regelbundet, träna, sov när du brukar och vårda dina relationer. Gör ett schema om du behöver och ta all hjälp du kan få. Kanske kan en vän eller din förälder komma och diska och städa eller ta barnet medan du själv gör det.