Hej, jag blev pappa för första gången i januari i år. Min dotter föddes med en allvarlig sjukdom och gick bort en dryg vecka efter att hon föddes. Vi visste ingenting om att något var fel förrän flera timmar efter förlossningen och fick bara värre och värre besked om hennes tillstånd. De sista dagarna visste vi att hon inte skulle klara sig. Jag höll i henne, bytte blöja på henne, pussade henne, matade henne och badade henne. Framförallt älskade jag henne. Sen fick vi åka hem utan vår dotter. Jag går omkring i ett limbo nu och har så starka omhändertagarkänslor och stark, intensiv saknad. Vet inte vad jag ska ta mig till eller var jag ska ta vägen. Jag får ingen hjälp av vården att bearbeta traumat, samtidigt som jag går runt och vet att jag är pappa men kan inte ta hand om mitt barn. Vad ska jag ta mig till?
Kommentarer
Tänk på att hålla god ton. Vi läser allt innan det publiceras. Meddelanden eller stycken/delar av meddelanden med detaljer såsom hela namn, kontaktvägar eller annat, till exempel namn på skola, kommer att raderas.
10 nov 2024
1
Hej,
Jag har läst dina ord om och om igen. Varje gång grips jag av hur obegripligt orättvis världen kan vara. Att du sätter ord på en sådan förlust och smärta... det är en styrka i sig. När du frågar "vad ska jag ta mig till?" känns det som att frågan ekar i mig, och säkert i flera här i forumet. Här är jag med mina tre friska barn, och jag känner mig liten och hjälplös. Vad kan jag egentligen göra?
Det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag önskar att jag kunde ge dig i form av tröst, men orden löses upp och försvinner. Jag minns vad en vän som förlorat sin bror en gång sa: ”Håll tyst, håll i, håll ut.” Och jag önskar så att jag bara kunde sitta bredvid dig en stund, hålla din hand eller ge dig en kram. Att få vara där med dig, att lyssna om du vill prata – eller bara dela tystnaden.
Jag tänker på dig, och finns här i mina tankar.
7 nov 2024
2
Hej! Kan inte föreställa mig sorgen över att förlora ett barn. Att ha någon kurator att prata med detta om tycker jag vore en självklarhet och det låter verkligen hemskt att vården inte kan erbjuda detta. Har inga bra svar, men hoppas du kan orka söka annan hjälp, kanske genom husläkare, för att få samtalsterapi. Att gå omkring själv med detta är ju inget någon människa kan klara av tänker jag. Att skriva här, och också kanske hitta något annat bra forum kan vara en liten del i läkandeprocessen i alla fall och det är modigt av dig att dela med dig. Varma hälsningar.