Hej bonuspappa, Jag blir så glad att du skriver! Det du gör låter både tungt och viktigt, och de tankar du delar visar verkligen omtanke och klokhet. Det du beskriver låter som att barnen har mycket att bära på, och jag hoppas att du och din partner får stöd från professionella i det här. Om ni inte redan har det, är det något av det första jag tycker att ni ska söka. BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) och BVC (Barnavårdscentralen) kan vara bra ställen att börja på. Att dina bonuspojkar har en extra vuxen nära sig som bryr sig så mycket är något väldigt fint. Och på din fråga ”hur lagar man två trasiga pojkar” så är det du redan gör bland det viktigaste: att finnas där, att lyssna, att berätta att det inte är deras fel. Allt det som är normalt hålla rutiner, att laga mat, hitta stunder för lek och bus, visa värme och tålamod och låta dem veta att det de känner, oavsett vad, är okej. Pojkarna har gått igenom mycket, men att du och deras mamma finns där gör en enorm skillnad. Samtidigt är det naturligt att det också känns tungt och krävande för dig och för mamman. Finns det personer runt er som kan vara ert stöd, vänner, familj eller andra? Jag vill också uppmuntra er att söka stöd utifrån, både för er själva och för barnen. Det finns till exempel samtal och stöd via vårdcentralen, BUP, Unizon som samlar jourer med erfarenhet av att möta kvinnor och barn som upplevt våld, SPES som erbjuder stöd till närstående efter självmord, även pappasnack och en pappagrupper här på Pappor.se kan vara bra, särskilt för de här vanliga vardagssituationerna som är så viktiga. Allt kommer förstås inte passa er, men jag är säker på att ni kan hitta någon form av stöd som hjälper och avlastar, åtminstone lite i taget. Ge inte upp på det, och kom ihåg att det du gör redan nu är viktiga plåster barnens sår, och ett enormt stöd för deras mamma. Var rädd om dig.