Hej Jag har egntligen inte mycket mer att säga än de tidigare kommentarerna har lyft. Det är viktigt att du tar ditt mående på allvar och att kämpa på. Det kan vara en idé att söka samtalshjälp och om det inte känns som din grej så har Organisationen Män väldigt fina pappagrupper som har hjälpt mig mycket.

Slut på ideer och på jakt efter hopp låter det som :) Det är möjligt att din partner och dess tillvaro präglas av samma saker. Ta vara på att du fortfarande är motiverad att vara ihop och se om ni kan få lite hjälp i det vardagliga på något sätt. Barn och föräldrahälsan bör kunna vara till viss hjälp. Ge inte upp än! :)

Hej pappa, jag blir så berörd av ditt meddelande! Känner igen mig i delar: Det tuffa med tre barn. En minsting som är mer krävande. Känslan av att inte hinna med eller orka den egna relationen. Små och stora gräl. En spiral som känns svart och nedåtgående. Med det ensamhet och isolering. För mig var det några år sedan, för mig är det annorlunda idag. När jag funderar tillbaka, så tänker jag att det är flera delar. Småbarnslivet var tufft! Nu är barnen större och det intensiva åren med hämtning, lämning mm mm är över. Jag var inte helt ensam utan hade personer att vända mig till. Jag var nästa alltid säker på att jag ville stanna i min relation. Det var många gånger svårt men vi hittade vägar framåt. Vi hittade platser och tider att prata med varandra. jag började leta efter ljuspunkter i vardagen, en fin läggning eller En kram från ett barn. Tog en dag i taget. För dig kanske det är annorlunda, många i min närhet har separerat för att de ville eller för att det blev så. De har också gått bra. Ta stöd av andra. Om du inte har någon runt dig sök annat stöd, precis som du gör nu! Vi gick efter ett tag i en föräldragrupp eller gå till en psykolog eller liknande. Tror på dig!