Hej, Jag känner igen din känsla. Jag kände nästan lika ”att skolan spenderar mer tid med mina barn jämfört med vad jag gör” och ”pedagogerna känner mina barn bättre än mig”. Men man mår ju inte bättre av det och det kommer vara så under en ganska lång period. Både jag och min fru har bestämt så korta dagar som möjligt på föris, samtidigt som vi båda har varit föräldralediga med bägge barnen. Att vi spenderat ”mycket tid” med barnen har istället gått ut över att vårt förhållande har blivit sämre och vi bägge skriker efter egentid och socialt liv. Enligt mig är det fantastiskt att du har en aktivitet, som bara är din. Att plugga är även bra det, att du prioriterar personlig utveckling. Men jag tror att skifta fokus när ni umgås kanske får dig att må bättre. Vad är ”en närvarande pappa” för dig? Vad skulle få dig att känna dig tillräcklig? Och vad är en bästa upplevelse för dig jämfört med ditt barn? Tack för att du delar med dig, du lyckades sätta ord på något som jag tror är vanligt!🙏

Lek aktivt med ditt barn 15 minuter varje dag. Så lite behövs bara. Se all tid mer än så som bonus. Källa: 100 ggr mer kärlek.

Jag kan relatera till detta. Ibland känner jag själv att jag inte spenderar tillräckligt med mina barn som gå på Förskolan. Men jag passar då på när jag kan komma loss tidigare och tar de på en tur i stan på nån barnbibliotek eller på simhallen eller nånstans där de trivs och kan glädjas av att vara tillsammans med mig. Men det här med närvaro blir ju ibland svårt när man går hem och känner att man inte är närvarande och tröttheten tar över. Det är därför jag föresatser och dra ut på nån aktivitet istället för att gå hem och låta tröttheten dra över mig

Jag känner absolut igen mig. Men tänk att dom har det jättebra med kompisar och lek på förskolan. Jag försöker alltid att göra allt tillsammans när min 1,5årige son är hemma. ”Hjälpa” med maten, ”städa” upp. Det är också kvalitet-tid :). Bara att du tänker i dom här banorna gör dig en bra pappa.

Jag tycker aldrig jag gör tillräckligt! Jag tror jag har kommit till en punkt att jag accepterat en dålig känsla - på gott och ont. Med tre barn i förskoleåldern, och arbete går det inte riktigt. Det är mycket med hämtning, lämning, mat, kläder och gos och mys mm mm. Jag har någon slags miniminivå. Att få en stund tillsammans med varje barn ensamt i veckan då hen får bestämma vad vi gör. Den stunden kan vara allt från 10-15 min då hen och jag har en upptäcktsfärd i trädgården eller bygger lego, eller något lite mer avancerat. Och kvällarna delar jag och min partner på och att få något mysigt gos är prio. Har du och din partner pratat? känner ni lika?

Varför känner du dig otillräcklig? Är det en känsla grundad i dig själv, eller i en förväntning från samhället? Hela MAN grejen är ju i mångt och mycket upplagd för att ge män i allmänhet, och pappor i synnerhet, dåligt samvete. Det är viktigt att du enbart utgår från dig själv där. Mår du väl av att utöva din fritidsaktivitet är det säkert positivt för familjerelationen. Antalet timmar är inte nödvändigtvis det som räknas. Vår dotter går 0715-1630. Jag hämtar henne för det mesta, vi tar en promenad hem medan hon berättar om dagen, sedan umgås vi och lagar mat tills hon ska sova. Helgerna tillbringar vi för det mesta tillsammans. Jag upplever att set räcker för att få mycket tid med varandra. Det innebär också att den vakna tid vi har tillsammans i veckorna kan vi umgås. Det behöver inte bli något TV tittande för att jag måste göra annat när hon är hemma, bara för att jag stressade iväg för att hämta tidigt. Att vara vuxen innebär trots allt många förpliktelser. Inte minst att dra in pengar till familjen. Det är inget att skämmas för, var stolt istället. Att ett barn är på dagis fram till 1630 är verkligen ingen fara, och absolut inte ovanligt, tvärt om. Det är också viktigt att få egentid för att må väl. Om det är att skjuta älgar i skogen, lyfta skrot på gymmet eller hugga ved, är mindre viktigt. Mår man väl av det mår familjen väl av det.