Pappa med två små pojkar, 1.5 år och 3.5 år. Utåt sett framgångsrik - höginkomsttagare, hus, familj, semester, ingen ränteångest, vältränad. Varit föräldraledig med båda pojkarna, åtta månader vardera. Tick i jämställdhetsboxarna. Osv.
Min fru och jag har varit tillsammans i 17 år och vi har och har i princip alltid haft ett väldigt gott förhållande. Hon är en riktig livspartner.
Men. Jag orkar inte mer. Främst min äldsta son kör mig sönder och samman - lyssnar inte, tar varje dag sönder saker gång på gång på gång, slår och puttar lillebror, kissar igenom varje natt, skriker när han inte får som han vill, skriker gärna en timme i sträck, gärna två till tre ggr per dag. Jag har inga verktyg kvar utan tappar humöret fullständigt en gång om dagen, ofta likaså min fru.
Jag tar tag i min son mer och mer, håller honom hårt, tar tag i hans hår och kropp och skriker på honom (precis som min pappa gjorde när jag var liten). Men jag når inte fram. Vi når inte fram när vi pratar lugnt med honom, och vi når inte fram när jag tappar humöret fullständigt. Vi når aldrig fram. Han har specialpedagog vid sin sida på förskolan. Varje gång jag tappat humöret - i princip varje dag på helgen eller på semester - blir jag väldigt låg. Varje gång känner jag djupare att jag inte orkar mer.
Idag tappade jag huvudet i trädgården på min son. Två förbipasserande sa till mig att jag måste ta det lugnt med min unge. Civilkurage och modigt, men också en påminnelse att jag inte orkar mer. Att det var ett stort misstag att bli pappa. Jag älskar mina barn över allt annat, men pappa borde jag aldrig blivit.
Nu ligger jag här igen och konstaterar att jag inte har några verktyg kvar, jag har ingen ork. Att det kanske är dags att låta mina livförsäkringarna lösa ut.
Kommentarer
Tänk på att hålla god ton. Vi läser allt innan det publiceras. Meddelanden eller stycken/delar av meddelanden med detaljer såsom hela namn, kontaktvägar eller annat, till exempel namn på skola, kommer att raderas.
13 maj 2024
2
Hej Pappa, Jag skriver här för att fråga hur det går, om du fått lite lugn och sökt och tagit hjälp för att orka.
För att vissa saker överstiger vår förmåga när belastningarna hopar sig. Av olika anledningar kan utvecklingen hos barn se väldigt olika ut; det behöver inte vara ett tecken på att det är något helt galet med det du beskriver. Att utåt sett se ut som en har allt kan vara mycket till belastning, paradoxalt nog; att det praktiska inte behöver oroas för anger inte att livet är utan friktion.
Du får vara mänsklig och det är övertaget vi vuxna har i mognad, kunskap och uthållighet (typiskt sett) som är en källa till påverkan och förändring. Glöm inte att söka hjälp akut när de tankar du beskriver blir alltmer övertygande, du är värd det och det finns en väg framåt.
11 apr 2024
4
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag har också två pojkar med 2 år emellan. Jag hade mycket konflikter och svårt med min äldre son just i den åldern. Du är inne i en väldig svår situation nu med två så små barn. Men om du kämpar på kommer det att bli bättre. Och det kommer vara värt det!
Några tips på vad jag gjorde:
Ta kontakt med familjerådgivning eller psykiatri för att få stöd så du orkar och kan hantera ditt humör. Ta hjälp av släkt eller vänner om möjligt så du kan vila.
Om det är mycket och du är trött så kan det vara bra att ta bort aktiviteter eller gå ner i arbetstid. Du måste inte göra allt du gör just nu. Livet är långt.
Försök hitta något du och din son kan göra tillsammans som är positivt och som ni båda gillar. Behöver inte vara något stort. För min del var det att vi satt vid min dator tillsammans någon kväll i veckan och tittade på lite youtube och spelade. Skapa en stund som är er stund där ni kan arbeta på att hitta tillbaka till varandra och bygga upp ett relation.
10 apr 2024
1
Förstår att du har det tufft. Och är väldigt tacksam över att du delar med dig av dehär jobbiga. Jag kan känna igen mig i din föräldrasituation. Har själv 2 barn 2,5år och 4,5år. De retar gallfeber på både mig och min partner imellanåt. Vi har fått tipset att dels, vara lite shyssta mot oss själva. Släpp på principerna tillfälligt för att orka med - tex, händelse; sitta på bordet. Inte okej. Men okej, säga lugnt och fint att "det är inte okej" och sen gå vidare med dagen. Funkar det inte så funkar det inte. Men också bekräfta barnet "Jag ser att du har kul när du busar och ställer till det, kul! Men du kan ramla ner, du kan välta drickan" eller liknande, kanske kan funka? Ett annat alternativ är att ta upp en situation vid ett senare tillfälle där "barnet är tryggt". Framför tvn, mitt i nattsagan eller i bilen. "-Minns du förut när du satt på bordet? Vad tänker du om det nu?" lyssna in, och lägg fram vad du kände och att det funkar bättre för er om ni tänker samma. Ta hand om dig, och ta stöd av din fru. Prata. Kramas. Ditt föräldraskap kommer att leva i dina barn länge.
29 mar 2024
8
Jag lider verkligen med dig. Det kan vara så tufft när barn är den åldern. När jag var i en liknande situation som dig så läste jag mycket om barns utveckling för att förstå vad som hände. Det jag kommer ihåg att jag kom fram till var att en stor orsak till att mitt barn är så utåtagerande och frustrerad är för att han inte kan uttrycka sina känslor och behov än. Jag tyckte själv att det var så tufft att hantera alla känslor hela tiden, mina som hans, men så tänkte jag på hur otroligt jobbigt det även måste vara för honom. Jag bestämde mig då för att faktiskt ta bort mycket av mina behov under ett år och bara se till så att min son fick en så trygg miljö som möjligt. Jag tog även hjälp utifrån. Det blev lugnare. Framförallt så blev jag lugnare när jag bara såg till att finnas där för min son när han var frustrerad. Jag slutade försöka få honom tyst eller lugn. Jag bara såg till att finnas där för honom och försöka förstå när han försökte förklara. Bara vara en lugn och trygg vuxen och en varm famn när han behövde det efter utbrotten. Långsamt blev det bättre och jag tror att det berodde på att han också lärde sig att utrycka sig med åldern. Idag är han 10 år och syrran 8. Vi har det hur fint som helst. Det var en jobbig period, men det blev verkligen så otroligt mycket bättre. Ta hand om dig, finns där för din son och krama om din fru. Du är värd att uppleva det jag upplever nu och det kommer
29 mar 2024
3
Hej!
Oerhört svår situation du har. Bra att du skriver, man måste ju försöka med något. Låter som ni båda blivit vana vid bråk, blivit mycket överkänsliga för små antydningar.
Jag undrar hur mycket du känner honom, alltså vad han gillar och inte gillar. Du skriver inte om det. Det kan ju vara en upptining om han märker att du hjälper honom att få göra vad han verkligen gillar.
Det är en möjlighet?
Har ni även tillfällen när det är bra stämning, och ni gör något ihop? Ser en film?
Kanske behöver ni en paus, att du bor hos någon annan några dar, till exempel.
Med mina barn var jag rädd att köra över dem. Så när det var valsituationer för dem försökte jag beskriva skillnaderna, och om de valde något jag inte tyckte var så bra fick de göra det, jag visade ok (barn är ju mycket känsligare än vuxna för om man visar ok eller ej, även utan ord). Om det inte blev bra sa jag det, men inte på ett överdrivet vadvardetjagsa-sätt. Men en neutral saklighet… om det blev bättre än jag trodde sa jag det också. Då hade de ju rätt! Det finns andra tillfällen för kärlek än valsituationer.
(Annorlunda om det var riktiga risker, förstås.)
Vet inte om detta ger något, men hoppas verkligen det kan bli lugnare för dig, och börjar utvecklas åt rätt håll.
Jag håller tummarna!
28 mar 2024
9
Hej Pappa,
Jag skriver för pappor.se och MÄN. Jag har läst ditt meddelande många gånger och är väldigt glad att du har skrivit. Att söka stöd när livet är svårt är så viktigt, så tack för att du sträcker ut en hand. Med små barn och barn som behöver extra stöd kan livet kännas ohanterbart. Då är det bra att veta att det finns hjälp att få, både akut och långsiktigt.
Jag blir orolig när du säger ”Att det kanske är dags att låta mina livförsäkringar lösa ut”. Att fundera över att avsluta sitt liv är inte något ovanligt men det är viktigt att få stöd! Det finns flera ställen att vända sig till: Du kan ringa 112, Självmordslinjen 90101 eller närmaste psykiatri- eller akutmottagning. Du hittar både information och kontaktuppgifter hos 1177
(https://www.1177.se/Stockholm/liv--halsa/psykisk-halsa/att-ma-daligt/).
Jag tänker också mycket på att du skriver ”Jag älskar mina barn över allt annat”. Det visar all den kärlek du känner för dem. Att hitta den i allt det jobbiga är starkt. Det låter som att ni har hög anspänning just nu, och det är viktigt att du och din fru får ett bra stöd i ert föräldraskap. Om du eller ni är oroade över att inte kunna hantera era barn kan ni vända er akut till Socialjouren i Stockholm (telefonnr: 08-508 40 000; e-post: socialjouren.sof@stockholm.se) och liknande jourer i andra kommuner i Sverige.
Om det finns andra vuxna i er närhet som du/ni litar på kan det också vara ett sätt att få avlastning och stöd i att ta nästa steg. Du har redan gjort något väldigt viktigt genom att skriva hit och be om hjälp. Fortsätt med det. Du kan alltid kontakta oss på MÄN för att få stöd i att hitta hjälp.