Hej, Jag har själv inte haft barn med kolik, även om jag själv hade kolik som liten. Däremot har jag haft ett barn som inte kunde sova under flera månader, och även om det var av andra skäl så minns jag hur otroligt tufft det var. Mina tankar är verkligen med er. Jag minns hur jag räknade varje gång han vaknade på natten och hur hopplöst det kändes ibland. Jag har inga färdiga knep eftersom vi inte stod i samma situation som ni, men jag vill gärna dela med mig av några saker som hjälpte oss - Dela upp nätterna. Vi turades om att ta varsin halva. Vi hade möjlighet att sova på olika ställen där den ena inte stördes, och sedan bytte vi av efter halva natten. - Ta stöd av andra. När det var som värst åkte vi till förstående föräldrar som kunde avlasta, framför allt på dagarna så att vi fick chans till återhämtning. - Var snälla mot varandra. Inte lätt när man vaknat 20 gånger på en natt, men det hjälpte oss att påminna oss om att vi båda var lika slutkörda. - Byt av när det blir för tungt. När de svartaste tankarna dök upp hos en av oss var det alltid viktigt att den andra kunde ta över. - Skriv dagbok. Vi skrev av oss allt det jobbiga men också de små glimtar som fick livet att kännas ljust mitt i det svåra. Och kanske viktigast av allt: veta att det blir bättre. Varje natt ni tar er igenom är ett steg närmare att koliken klingar av. Det är fullt förståeligt att känna som du gör. Tankarna du beskriver har många föräldrar i liknande situationer haft – de betyder inte att du är en dålig pappa, utan bara att du är utmattad. Skammen blir ofta en extra börda, men du är inte ensam i att känna så. Så fortsätt prata med andra precis som du gör här, ta hjälp och all styrka till DIG PAPPA!