Hej pappa! Jag är i liknande situation som dig och också sedan några månader. Dagarna med grabben är fantastiska men blir också ganska intensiva. Dagarna utan grabben är istället fyllda av saknad och en god dos av ångest och samma ifrågasättande frågor som du har om var det gick snett. Jag har inte några kloka råd mer än att säga att du inte är ensam, och att det låter som att du är klok och kommer klara dig igenom det här. Jag försöker för egen del hålla fast i rutiner och se till att boka in aktiviteter och träffa vänner eller familj även dagarna utan barnet. Göra egna aktiviteter också, och utan någon skuldkänsla. På så sätt tror jag att man förblir den bästa pappan man kan sen när dagarna med barnet sen snabbt kommer igen. Mvh pappa

Hej! Har inget bra svar men tror kanske inte det finns något svar att ge. Men jag tänker att det viktigaste du kan ge din dotter är att visa att du tar ansvar för att må bra. Om du visar att du finns där oberoende omständigheter så kan du inte göra mer. Du ställer frågan om du har förstört hennes liv och det tror jag verkligen inte. Du kommer visa din dotter att ett bra liv kan se ut på många olika sätt och att du tar ansvar för att hon och du ska kunna må bra. Förtår att det inte gör något lättare men man kan bara göra så gott man kan.

Hej pappa! Jag förstår precis dina tankar och känslor. Har själv gått igenom en separation för 3,5 år sedan och med två barn, som då var 4,5 och 3 år. Vi körde och kör fortfarande på en 3-2-2-variant, så vi inte behöver vara ifrån barnen så länge. Och de behöver inte vara utan den andra föräldern så länge heller. Det fungerar utmärkt, och har gjort hela tiden. Jag ifrågasatte också mitt beslut massor med med gånger, men barnen mår hur bra som helst. Att hålla ihop för barnens skull tror jag inte på, och det visas ju även i studier att barn som bor lika mycket hos både mamma och pappa mår lika bra som barn i kärnfamilj. Samvetet och ”skulden” kommer alltid finnas där har jag insett, och hittar en acceptans i det. Och de känslorna lägger sig med tiden. Precis som saknaden av barnen. Det är alltid ett enormt tomrum när de försvinner, helt vänjer man sig aldrig men jag försöker fokusera på att använda den barnfria tiden på bästa sätt för min egen skull. Så att jag är fulladdad och redo att vara den bästan pappan jag kan vara när barnen kommer. Vilket jag kan se som en fördel i o m separationen, jag får ett tydligt fönster där det är ”okej” att prioritera mig själv, och barnen får en väldigt mycket mer närvarande, tålmodig och kärleksfull pappa när de är hos mig. Vet inte om det gav de svar och den pepp du önskade. Hoppas det. Annars bara skriv i forumet igen! Ta hand om er och trevlig sommar! Kram