Känner igen mig så väl i din situation. Utöver att bvc påpekade det så insåg både jag och min sambo att det blir självklart är mamman som är tryggheten för en sådan liten sparvel. Speciellt om barnet ammar. Det är bara att acceptera. Sen när vi väl slutade amma så provade vi att jag nattade, och dottern skrek sig till sömns kanske 7-10 gånger men sen har det bara blivit bättre och bättre. Nu har det blivit så att hon somnar, och sover bättre efter att jag nattar henne. Jag tror allt har sin tid och att man ibland får acceptera ens olika biologiska roller i föräldraskapet i barnets olika åldrar. Som tips är att ta upp detta med bvc så kommer de kunna hjälpa med bra ideer och förslag.

Jag känner igen mig i detta från när mina barn var små. Jag hör hur gärna du vill vara en trygg famn för din son och hur frustrerande det är när han ändå sträcker sig mot mamma – särskilt när du vill avlasta din sambo. Det är helt normalt att en fyra­månaders bebis är extra fäst vid den som haft närmast kroppskontakt och oftast är det mamman som representerar mat, doft och sömn. Det betyder inte att du är mindre viktig; det betyder bara att din uppgift just nu kan se annorlunda ut. Kanske kan du ta de stunder då han är vaken och pigg: prata, sjunga, byta blöja eller promenera med vagnen så din sambo hinner duscha eller vila. Ju oftare din son hör din röst, känner din lukt och upplever att du också finns där när livet inte är krisigt, desto tryggare blir han med dig även när han är ledsen. Det kan hjälpa att ni tillsammans bestämmer ett litet kvälls- eller morgonmoment som är hundra procent ditt, och hålla fast vid det även om det tar tid innan det känns lätt. Varje fas går fortare än man tror; om några månader är det kanske du som är favoriten vid lek eller när tänderna spricker upp. Ge inte upp känslan av att du har en plats – du har det, och varje minut du investerar nu kommer betalas tillbaka mångfalt i närhet och tillit längre fram. ❤️