Jag känner igen mig mycket i det här. Det är skitsvårt. Jag tycker att det är bra att be om ursäkt och lova att man ska försöka bättra sig (jag säger alltid "pappa måste lära sig att bli bättre på det här"), men sen är det minst lika viktigt att i aktiv handling återupprätta förtroendet. Prata med ett varmt tonfall, få barnen att känna sig sedda, ha bra stunder tillsammans. Det svåraste är att inte reagera likadant nästa gång det blir en jobbig eller pressad situation. Där har jag tyvärr inte hittat någon lösning än. Det finns de som säger att mantran eller andningsövningar kan hjälpa. Eller att försöka se sig själv utifrån i situationen. Eller att bara räkna till tio. Här hittade jag en bra frågelista också: https://www.1177.se/barn--gravid/att-vara-foralder/foraldraskap-och-relationen-med-barnet/intervju-att-bli-for-arg-pa-ett-barn---sa-kan-du-gora/ - Fundera på i vilka lägen bråk ofta uppstår. - Försök komma på vad i ditt barns beteende som mest triggar din ilska. - Se på dig själv: När är ditt tålamod som sämst? När orkar du lite bättre? - De gånger ni lyckas undvika bråk, vad är gemensamt för dem? - Ta reda på vad ditt barn känner och behöver, vad som gör att barnet exempelvis reagerar med att protestera i vissa situationer?

Det finns en jättebra samtalsmetod som kan hjälpa er två att hantera dessa situationer bättre. Den första delen handlar om att du genuint pratar om hur ditt barn upplever situationen som uppstår, utan att försvara sig. Ställ t ex frågan "Hur kände du dig när jag var arg på dig förut när du inte borstade tänderna? Lyssna och bekräfta utan att försvar eller förklara dig. Ställ frågor som "blev du rädd för mig?", "Känner du att du är dålig? Känner du att jag inte tycker om dig? Svara bara med att säga saker som "När du säger så förstår jag att du blir rädd, ledsen, Va bra du är på att förklara, tack för att du berättar det, så ska inte du må. När du har fått en bild hur ditt barn mår så kan du prata om hur du upplever situationen och om ilska. Att bli arg är inte farligt, men jag vill inte att du ska bli rädd för mig. Fråga barnet om det blir argt på en obby i Roblox efter en stund när de inte klarar spelet. Det är inte Roblox fel att du inte klarar det. Precis på samma sätt är det för mig när du inte går och borstar tänderna. Du är inte dålig, du är ett barn som ska lära dig att gå och lägga dig i tid, men jag klarar inte av det efter en stund och då blir jag arg. Inte för att jag inte älskar dig eller för att jag tycker att du är dålig. För mig är det jätteviktigt att du inte är rädd för mig. Att du förstår att jag inte kommer att göra dig illa. Men jag förstår att det kan kännas så och det vill jag inte. På det här sättet förstår ni varandra mer och utifrån det så kan ni prata om hur ni ska göra istället. Lova inte att du inte ska bli arg. Försök istället att komma på tillsammans hur ni kan lösa de situationerna utan att ni blir osams och hur du ska kunna göra för att dit barn inte ska bli rädd för dig när du blir arg. Det här har hjälpt mig jättemycket! Idag när jag blir arg på mina barn som nästan är tonåringar så säger dem att pappa blir arg ibland, det är sånt som händer. Men jag vet att han älskar mig. Jag har nämligen bett andra i min närhet stämma av då jag blivit orolig för att de verkar hantera situationen nästan för bra. Men framförallt så har vi kommit närmare varandra, förstår varandra bättre och jag tror att det också är en orsak till att jag blir mer sällan arg. Vi kan skratta mycket mer åt de situationerna som uppstår ibland istället.

Känner igen mig, tror dom flesta gör det. Att du mår dåligt över det, oroar dig och tar upp det här är ett tecken på att du inte behöver oroa dig. Alla tappar det ibland, jättebra att du ber om ursäkt, då lär du dina barn att äga sina misstag och ta ansvar för dom.

Om barnen blir för ledsna, så tycker jag det är viktigt att kramas, trösta men inte nödvändigtvis be om ursäkt och "jag hade fel". Det gör ju omvänt att det alltid är fel att bli arg, att man måste be om ursäkt om man är den som tappar tålamodet eller det brister och inte den som provocerat. Den frågan vems "fel" det var, vuxna, barnets, ingens eller båda går ta vid ett tillfälle. Fokusera på visa kärlek och lugna barnet, så kan ni båda prata om det vid senare tillfälle.

Tack för att du delar med dig. Jag tror väldigt många kan känna igen sig i det du berättar. Det har även hänt mig. Jag försöker bättre mig med att lära känna mig själv via terapi och meditation så det händer mer sällan och till sist inte alls. Jag tror också att det är viktigt att man kan sätta gränser. Och om jag säger ifrån för hårt så får jag be om ursäkt, genuint. Säga att det inte är deras fel att pappa blev arg och att min stress inte borde gå ut över dom. Förlåt. Det viktigaste är kanske inte att inte göra misstag utan att knyta an efteråt så dom kan känna sig trygga i det. Men inte använda det som en ursäkt för att inte bättra mig och fortsätta göra fel utan, fortsätter att försöka utveckla mig till den bästa pappan jag kan vara.

Vad är det som får dig att tappa tålamodet? Finns det något mönster?

Tro mig, du är inte ensam om detta. Händer mig också att jag tappar tålamodet och skriker på mina två trots att jag älskar de som inget annat. De är allt! Jag brukar tänka att av 100% tid som jag ger mina barn så är det kanske bara 1-2 % som jag är ”dålig” pappa, resterande 98-99% handlar om att jag leker med de, ge de mat, omtanke, kärlek, uppmärksamhet, promenerar, skrattar med de osv. När jag lugnar ner mig så brukar jag också be om ursäkt och säger alltid att ”jag var arg på dig och skrek men jag älskar dig ändå, även när jag är arg på dig”

Hej! jag känner med dig och känner igen mig i din situation. Det är många gånger som jag blivit arg på mina barn. Idag är de ganska stora, tonåringar, vilket ibland gör det lättare - för att vi kan prata på ett annat sätt. Ibland svårare för att reaktionerna ibland kan bli så starka. Jag har inga självklara svar men delar gärna med mig av mina erfarenheter. Jag tänker att du gör bra som ber om ursäkt och berättar att det tycker att du gör fel. För mig har det handlat en hel dem om min egen stress. Ett exempel är vid lämningar. Min ena kille tyckte det var svårt att komma med lite marginal. I bland räckte det med att han anade att vi skulle komma sent. Det kunde ta timmar. Jag blev ofta arg. Jag märkte efter ett tag att det hängde väldigt mycket på om jag hade marginaler eller inte. Jag hade möjlighet att ge mig själv större marginaler och det löste mycket av min stress. Min son fick en pappa som kunde hjälpa honom att hantera hans situation och den situation blev bättre och bättre. Jag har i andra stunder haft möjlighet att lämna över till en partner som kunnat gör det bättre än jag eller lämnat situationen ett kort tag. Jag hoppas du hittar sätt som fungerar för dig och kanske kan du ta stöd av andra, kämpa!