Först och främst, ber om ursäkt för mitt sönder svenska, det är inte mitt modersmål. Min yngsta barn födes 10 år sen. Sen dess har vi haft sex ett gång per år, och den sista gången var nästa två år sen. Varje gång jag tar upp ämnet, det slutar med ett stort gräl… alltså, STOR. Hon undviker svaret och det slutar med att det känns som allt är mitt fel. Visst, jag är ingen helgon. Jag kan vara envis och hetsar upp snabbt. Jag förstår väl att allt är inte svart/vitt, att det finns stora nyanser av grå. Min sambos pappa dog i en olycka strax efter min yngsta föddes. Hon föddes med kolik, stakars lillan, och det var hemskt. På toppen av allt, gick jag in i en djup depression som lastade för tre år, och nästan kostades mitt liv. Gråa nyanser, som sagt… Men sen 2019 har jag ett stabilt arbete, vår hemekonomi är väl sanerat, jag håller mig i form… ändå ingenting händer. Jag tror hon har en sidokille och det är varför vi bara grälar när samtalet om sexbrist kommer upp. Samtidigt, när vi har det bra, det känns som att gå på moln… Jag är trött och vet inte vad jag ska göra. Vill inte göra slut med henne, men framför allt tänker jag nu på mina barn, och inte så mycket på henne. Att inte se mina döttrar dagligen skulle vara världens värsta tortyr. Det finns inte enkla lösningar till detta röra, och dessutom har inte jag några vänner kvar i Sverige för att prata med om detta. De som jag har kvar bor alla tillbaka hemma, i Spanien. Tills vem som läste detta, tack för din tid.