Jag och min sambo har varit ihop i tio år, och bott tillsammans i åtta år. Jag var skeptisk till att skaffa barn med henne, eftersom hon nästan aldrig diskade eller städade, men nu har vi en dotter på fyra år. Min sambo har inte blivit bättre på att städa och diska, men nu tycker jag inte att det är så stort problem längre. Jag tycker dock att det finns andra problem, och skulle jag göra en lista skulle det säkert bli mellan fem och tio stycken. Det största är kanske egentligen att hon kollar mobilen hela tiden, så att allt (laga mat, handla mm) tar längre tid än det borde. Det är dessutom jag som tar huvudansvaret för att hålla vår dotter sysselsatt, ta med henne till lekparken och liknande. Det är även vanligare att min sambo övernattar på annat håll än att jag gör det. Jag har inte tagit upp det här med henne, för jag vet inte var gränsen går mellan berättigad kritik och psykisk misshandel (t ex att anmärka på att maten smakar som den är gjord på pulver). Kanske är jag extra försiktig för att jag hade en kompis när jag var yngre som kritiserade mig för allt möjligt. Samtidigt känner jag på mig att en dag kanske jag inte orkar ha det så här längre. Egentligen borde vi nog gå i parterapi, men min sambo pluggar just nu och vi är båda angelägna om att hon ska klara sina studier. Det kommer att bli lättare för oss alla tre om hon gör det, vad som än händer med förhållandet. Därför får det vänta tills hon är klar med studierna. Om hon nu någonsin blir det, för det går inget bra (och om jag ska vara ärlig tror jag hon har obefintlig studieteknik). Så nu till frågan: när blir kritik psykisk misshandel? Hon nämnde en gång, för snart två år sen, att hon kände sig suicidal.