Hej, jag vill starta en diskussion om hur vi pappor som separerat eller gått igenom skilsmässa med barn kan arbeta igenom det djupa hålet från en separation och därmed familjesorg som lätt tar över. Min upplevelse skiljer sig säkert från andra. Jag och mitt ex skilde oss på hennes initiativ, och med en stark vilja från henne att vara goda vänner mycket för barnens skull, men också efter 20 plus år tillsammans kunna leva vidare med den djupa vänskap som byggts upp. För mig blev detta en katastrof. Min, kanske outtalade, livs-vision försvann och förutom att vara förälder så hittade jag inget syfte med något. Jag ville inte separera, men självklart accepterade och försökte underlätta för barn och ex i processen. Idag ångrar jag att jag inte satte tydligare gränser kring vår relation efter skilsmässa, för jag mår alltid dåligt mentalt nu när jag träffar mitt ex. Mycket för att jag famlar runt i var jag är på väg i min egen resa och jag känner en stor saknad av det gemensamma syftet vi hade i familjen och familjens framtid. Kanske mer en familjesorg än saknaden av kärlek. Ni som separerat eller skilt er, hur har eran process kring att omdefiniera er själva och vart ni ”är på väg” sett ut? Har ni lyckats trivas i sällskap med mamman till era gemensamma barn efter separation eller känner ni som jag att ni bara inte vill ses för det gör för ont? Jag har träffat en ny som jag verkligen tycker mycket om, men saknaden av den gemensamma familjens resa finns ändå kvar där närvarande. Det skulle jag också vilja höra mer om hur andra har gått vidare och känt kring.