Vår dotter är snart fem månader och jag ångrar att vi skaffade barn. Hon har precis börjat le och när hon är glad är stunderna mysiga och hon är jättegullig, men det är skittråkigt. Hennes mamma gråter av glädje och stolt vid varje fis, tror att dottern är döende vid varje hostning och lever och dör för henne. Jag tror inte jag hade saknat dottern om jag aldrig igen skulle få träffa henne. Uppenbarligen har jag inte anknutit till henne men jag känner starkt tvivel inför att jag någonsin kommer göra det. Jag får panik när hon gråter otröstligt, jag har tråkigt när det ska "lekas", alternativkostnaderna (egna vänner, behov, nöjen) är enorma. Det är tråkigt på jobbet och sen går man på kvällspasset hemma och jag går runt med suicidtankar för att få slippa det ändlösa eländet. Någon som känner igen sig? Ni som har ett behov av att poängtera att jag är en dålig förälder kan bespara sig, det vet jag redan.