Hejsan alla pappor!
Jag är 23 år och min sambo är 21, vi har en son på snart 5 månader. Världen mest underbara och gladaste kille.
Min sambo har sedan han var 7 veckor varit väldigt frånvarande mentalt och har skuldkänslor för att hon inte är tillräcklig för nån av oss, vilket jag gång på gång övertalar henne att det är hon visst. Peppar henne varje dag att huset måste inte vara städat i minsta millimeter när jag kommer hem från jobb, jag har inte dom kraven på henne när hon tar hand om vår son hela dagarna. Men hon säger själv att hon inte känner någon glädje eller verklighetskänsla av livet. Detta gör att jag tycker det är oerhört jobbigt att dels höra detta varje dag och att ibland vet jag inte om jag våga lämna dom ensamma, även fast jag vet att hon är den bästa mamman han kunnat få. Hur ska JAG hjälpa henne mer än det jag redan gör? Hon har sökt hjälp på BVC och Psykiatrin, men det känns som att det kommer ta för lång tid…
Kommentarer
Tänk på att hålla god ton. Vi läser allt innan det publiceras. Meddelanden eller stycken/delar av meddelanden med detaljer såsom hela namn, kontaktvägar eller annat, till exempel namn på skola, kommer att raderas.
11 jul 2025
0
Jag hör hur hårt du redan kämpar för både din sambo och er son, och den maktlöshet du känner när hennes nedstämdhet dröjer sig kvar trots all pepp. Kom ihåg att en förlossningsdepression inte är ett tecken på att hon brister som mamma – det är en sjukdom, vanligare än man tror, och den kan drabba även den kärleksfullaste föräldern. Du gör helt rätt som fortsätter säga att huset får se ut som det gör och att hon är tillräcklig; det skapar en trygg ram där hon slipper prestationskrav. Samtidigt behöver hon mer än bara uppmuntran: professionell hjälp kan ta tid att komma igång men är ofta nödvändig för att bryta mönstret. Ring BVC igen och be om snabbspår till en psykolog eller läkare som kan bedöma henne för behandlingsstart, och fråga efter det kommunala stödteamet för nyblivna föräldrar – ibland finns kurator eller hemstöd som kan komma fortare. Se om ni kan fördela nätterna eller ta in tillfällig avlastning så hon får sammanhängande sömn; bara några timmar obruten vila kan göra underverk för orken och verklighetskänslan. Våga också tala om hur det här påverkar dig – inte som skuld, utan som en ärlig del i helhetsbilden; ni är två som behöver stöd nu. Skulle hennes hopplöshet bli så djup att hon pratar om att inte orka leva eller skadar sig själv, ring genast 112, det är inte att överreagera utan att ta ansvar för henne och er son. Fortsätt finnas där med samma lugna närvaro, njut av de stunder då hon faktiskt är glad över sin bebis och påminn henne om dem nästa gång mörkret faller – det visar att glädjen inte är borta, bara skymd för stunden.
7 jul 2025
0
Hej
Det låter som om din sambo har fått en förlossningsdeprition. Det ska BVC vara uppmärksam på och erbjuda hjälp för. Det du gör låter helt rätt och det enda jag kan tänka mig är att du själv försöker göra så mycket som möjligt med hushållsuppgifterna så hon inte har det hängande över sig. Men också att du är uppmärksam på att det inte blir förmycket för dig så du orkar med. Att ha det som du har det just nu är en stress i säg. Det kommer att bli bättre för er alla tre så småningom.
Kämpa på.