Hejsan alla pappor! Jag är 23 år och min sambo är 21, vi har en son på snart 5 månader. Världen mest underbara och gladaste kille. Min sambo har sedan han var 7 veckor varit väldigt frånvarande mentalt och har skuldkänslor för att hon inte är tillräcklig för nån av oss, vilket jag gång på gång övertalar henne att det är hon visst. Peppar henne varje dag att huset måste inte vara städat i minsta millimeter när jag kommer hem från jobb, jag har inte dom kraven på henne när hon tar hand om vår son hela dagarna. Men hon säger själv att hon inte känner någon glädje eller verklighetskänsla av livet. Detta gör att jag tycker det är oerhört jobbigt att dels höra detta varje dag och att ibland vet jag inte om jag våga lämna dom ensamma, även fast jag vet att hon är den bästa mamman han kunnat få. Hur ska JAG hjälpa henne mer än det jag redan gör? Hon har sökt hjälp på BVC och Psykiatrin, men det känns som att det kommer ta för lång tid…