Det är en så otroligt berörande fråga som alla kan relatera till, så otroligt modigt av dig att dela den. Jag själv utgår från att det är oundvikligt att tappa humöret inför barnen samtidigt som jag tror att det är viktigt att man följer upp ett sådan situation och förklarar vad det är som brusar upp reaktionen inom dig. Lite likt vad dom andra försöker säga, sänk din förväntan om vad barn kan hantera, för dom är bara barn. Själv får jag påminna mig dagligen att barnen är bara barn en så kort tid i livet jämfört hur länge dom förväntas att agera som vuxna, att ge dom rätt verktyg är att erkänna sina egna brister och tillsammans göra rätt. Så att dom själva ser tillbaka på sin barndom med en förstående förälder som dom frågar om vägledning i livet snarare än att undvika att dom vågar ställa dom svårare frågorna där en vuxen har erfarenhet. För att stärka det beteendet så kan små saker, som att berömma dom varje gång det blir rätt ge mycket mer än dom gånger man påpekar att det blir fel. Detta låter så lätt när man säger det till andra och det är något jag själv ofta missar eftersom livet ”bara flyter på” och dom enda gångerna jag tappar humöret när jag själv förväntar mig mer av barnen, tex att dom kan klä på sig själva, att dom dukar undan disken eller plockar upp efter sig. Mitt bästa och mest konkreta tips är att föreställa sig att någon alltid ser eller hör på när du pratar med dina barn, det resulterar ofta i en något mildare ton. Men med det sagt så är en mänsklig reaktion alltid tillåten, men kanske behöver följas upp med en förklaring till vad i situationen det var du själv inte klarade av att hantera och vad du själv skulle behöva för att undvika att hamna i samma problemställning igen. Återigen, att du vågar skriva att du tappar sinning visar på att du är på väg i rätt riktning i att hitta rätt i din relation med dina barn.

Genomlidit samma med min dåvarande 9 åring. Gick till psykolog för mina aggressioner, kom väl fram till att jag behövde vila, hitta ett sätt att ladda energi. Men det som hjälpte allra mest var att laga relationen var bäst. Sikta på att bli vänner igen som högsta mål. Undvik bråk till största möjliga mån. Sänk dina krav på honom, sluta jämföra han med andra barn och sänk dina krav. Du kommer att få hantera en unge som kommer fortsätta bråka ett tag till, men om han får ditt förtroende igen blir det lättare. Just nu vet han inget mer än ett bråk. Ska jag bara ärlig, 9 åringar är skitobbiga och de menar inte att bara det. De har det bara tufft med någon omställning i huvudet. Sammanfattningsvis: 7 gånger mer kärlek än bråk. Sänk dina krav och förväntningar Bygg upp er relation istället.

Hej, Jag har i perioder haft väldigt svårt att inte bli arg på mitt barn och känner igen mig mycket i det du beskriver. Jag ville göra annorlunda. Två tips som jag fick som hjälpte mig var: att försöka se när det gick dåligt - fanns det mönster? För mig var det stora problemet lämningar på skolan. Och för mig hjälpte det sjukt mycket att se det och att försöka ge mig och sonen mer tid och utrymme för när det gick fel. Det andra jag gjorde var att också försöka hitta de stunder när det var bra, när gjorde han det som fungerade för mig. När hade vi mysigt. När gjorde han det jag tyckte var bra. Både att säga det till sonen, för mig att se att han och jag lyckades och vi kunde skapa fler sådana tillfällen. När blir det fel för er och när blir det bra?